"Hallå.
Ja,nu sitter man tydligen här med värkar då.
Är mellan 5-10 minuter mellan dom & håller i sig i
30-60 sekunder. Dom sa på förlossningen att vi kunde stanna hemma
tills vi känner att jag inte klarar av det mera. Tycker att dom inte har varit så farliga
& då har dom endå hållt på sen 4 imorse. Värre när jag står eller ligger ner.
Så jag sitter helst =) Så hon verkar vilja komma idag =)

Kramar på er"

När vi kom in till förlossningen så fick vi komma in på ett rum & jag blev undersökt. Hade öppnat mig 1½cm & hade regelbundna regelbundna värkar med ca 5 minuters mellanrum.Dom tyckte dock att vi skulle åka iväg & göra något kul istället för att sitta inne på förlossningen då det var jättefint väder ute. Sagt & gjort. Vi åkte iväg för att samla krafterna genom att äta. Men jag fick inte i mig så mycket då värkarna började tillta. Vi åkte sedan till Fyrisån & stod där för att njuta av solen. Eller ja, Victor iaf. Mina värkar kom nu tätare & var kraftigare. Jag for runt som en liten fluga i bilen & andades så där fint som man ska göra. Efter ett atg bad jag Victor åka till Coop Forum då jag kände mig illamående. När vi kom fram dit rusade jag in på toaletterna och spydde upp den lilla mat jag hade fått i mig. Det här skulle bli min bästa smärtlindring visade det sig efter ett tag.

Victor tycket att vi nu skulle tillbaka till UAS ( Uppsala Akademiska Sjukhuset ) för att kolla om något hänt. Kom in där igen & fick en ung & jättemysig BM. Hon kollade & jag hade öppnat mig 3 cm nu. YES! Det var helt underbart att få höra att det man hade gått igenom hade gjort någon nytta. Hon kollade värkarna & dom kom nu med 3 minuters mellanrum. Victor kollade på mätaren & tyckte att jag gjorde ett fantastiskt jobb när han såg hur intensiva & starka mina värkar var. BM frågade min om jag ville ligga i badet. Visst, kan ju vara skönt tycke vi. Kom in & lade mig där inne i 30-60 minuter. I början hjälpte det varma vattnet men som vanligt lärde min kropp sig att motarbeta smärtlindringen & värkarna blev starkare & starkare. Klockan var nu runt 4 på eftermiddagen.

Jag fick nu ett rum & dom började mäta värkarna igen. Det var fortfarande 3 minuter mellan värkarna men dom var mycket starkare & mer intensiva.Var nu öppen 4 cm. Jag fick nu varma kuddar som hjälpte i 5-10 minuter men kroppen ville inte ta emot den hjälpen & då fick lustgasen börja flöda istället. Detta hjälpte en timme men sen hade min kropp lärt sig att stöta bort den. Jag började kräkas då smärtan var jobbig & det här hjälpte faktiskt som smärtlindring. Låter konstigt men så var det. Jag fick sen höra att min BM hade fullt upp med en annan tjej & inte kunde komma för att kolla mig eller att hjälpa mig. Fick nu TENS för smärtan men det hjälpte bara i 10 minuter. Sen var allt tillbaka igen.

Det var nu det jobbiga började. Jag hade ingen BM som kunde ta hand om mig. Det var ingen smärtlindring som funkade men jag använde lustgasen iallafall, trodde att det skulle hjälpa lite. Det var jag & Victor mot världen. Klockan var nu 5. Dom kommande 5 timmarna skulle bli ett rent helvete för oss 2. Jag låg alltså i 5 timmar utan smärtlindring & värkarna avlösde varandra. Den enda kontakt vi hade med personalen var när en doktor kom in 1 gång i timmen för att kolla att vi levde. Och som sa att jag inte skulle stå på alla fyra då det var så svårt att läsa av kurvan då. Och för att tjata om att jag skulle dricka. Men då jag bara spydde upp allt så struntade jag i det. Vilket senare visade sig i uttorkning. Jag hade nu varit vaken i 13 timmar utan sömn & som alla som fött vet så tar värkar på krafterna.

När klockan blev 10 på kvällen var jag helt slut efter 5 timmars värkar utan smärtlindring. Hade nu varit vaken i 18 timmar med värkar. Men nu skulle våran räddande ängel snart komma in i rummet. Ann. Ann från serien sjukhuset. Och hennes 2 kollegor. Varav en jobbade på ambulanden igentligen & som hette Liselott. När dom kom in frågade dom hur det var. Victor fick svara på den frågan. Dom såg att jag var helt slut & hade ont så det andra dom frågade var om jag ville ha ryggmärgsbedövning. JA TACK! Men då det var helg fanns det ingen narkosläkare på förlossningen utan vi fick vänta på en som jobbade på en annan avdelning vilket tog 15 minuter. Under den tiden fick Ann reda på att jag inte hade fått i mig någon vätska & det lilla jag hade fått i mig hade kommit upp lika fort. Dom satte snabbt in dropp. Kunde även höra att dom var förbluffade över att ingen satt in det tidigare. Dom berättade att läkaren var på väg & att dom skulle ta hål på hinnorna när jag fött bedövningen. Kan även berätta att vi den här tidpunkten bad jag om att bli snittade då jag var så fruktansvärt trött. Ann undersökte då mig & jag var nu öppen 5 cm. Hade alltså bara öppnat mig 1 cm på 5 timmar. Nu kom min förra BM in. Hon blev helt förstörd när hon såg hur jag såg ut. Hon bad om ursäkt att hon inte hade funnits där för mig. Jag tyckte så synd om henne.

När läkaren äntligen kom bad hon mig lägga mig rätt. Men jag var så utmattade & uttorkad att jag inte kunde röra mig. Så Victor fick lägga mig rätt. Sen fick läkaren försöka få nålen på rätt plats vilket inte gick på första försöket då jag inte låg tillräkligt ihopkurad. Men på 2:a försöket så fick hon in nålen & bedövningen började droppa på. Jag kände ingenting & sa hela tiden att det inte hände någonting. Läkaren sa då att det kunde ta 25 minuter innan det började verka helt. Efter 23 somande jag. Klockan var nu 22.30. Jag var alltså vaken i 18½ timme utan sömn med värkar som avtog varandra dom sista 6 timmarna.

Vaknade sedan till vid 00. Var som en helt ny människa. Nu fanns inga värkar utan bara ett tryck neråt. Det kändes helt underbart att fått sova i 1½ timme. När jag hade vaknat till ordentligt så kom Victor fram till mig, klappade mig på huvudet & sa: det blir väl en sladdis sen va? Stackaren. Måste vara hemskt att se den man älskar i en sån smärta. Tycker mera synd om honom än om mig själv. Ann kom in & undersökte mig. 9 cm och nästan helt klar för en bebis. Jag hade på 1½ timme öppnat mig 4 cm. Kändes helt underbart. Fick gå upp på toaletten men ville inte ha någon gåstol men det gick bra iaf. Sedan satt Victor & jag & pratade. Ann ville att jag skulle ut & gå men jag ville inte det utan vi satt där i vårat rum. Nr 7. På förlossningen. Tänk att vi skulle bli föräldrar idag. 9 dagar efter BF. Ett majbarn. Det som Victor så gärna ville ha. Känndes helt underbart.

Ann kom in vid 2 tiden igen för att kolla om jag var färdig för ett barn & jag var nu helt öppen & allt var klart. Fick order om att sätta mig på bollen så Lilly skulle kunna glida ner lättare. Hon sa att det kunde trycka neråt men jag skulle inget göra. Bara andas. Victor fick nu smörgåsar för att fylla på energin. Men efter ett par minuter så började krystvärkarna. Jag blev tvungen att börja krysta. Victor ringde på klockan & en av tjejerna kom in för att kolla vad vi ville. Berättade som det var & hon skulle säga till Ann. Efter 1 minut hade dom inte kommit & vi ringde åter på klockan. Ann frågad om jag kunde komma upp i sängen så hon kunde kolla hur det var. Hoppade upp & dom blev förvånade av att hon var på väg ut redan. Fick en massa fina ord då dom tycket att jag hade varit riktigt duktig på den lilla stunden.

Efter 13 minuters krystvärkar kom våran underbara dotter ut till oss. 50 cm lång & vägde 3337 g. Hon började skrika när huvudet var ute så hon hade nog velat komma ut ett tag =) Klockan var nu 2.23 den 2/5. Jag hade haft värkar i 22 timmar men det var det värt. Vi fick ju den undebaraste tilla flickan på denna jord. Navelsträngen var kort så Victor fick klippa den fort så hon kunde läggas upp på mitt bröst.

Ann tryckte till på min mage & ut kom moderkakan & hela pattrasket. Hon kollade om jag hade gått sönder & berättade att det skulle bli 3 små stygn. Tyckte dock att bedövningssprutan gjorde mer ont än att trycka ut en 3,3 kg prinessa =) När hon var klart så var min förlossning det med. Åkte upp till BB men vara bara kvar i 11 timmar  efter det att Lilly föddes innan vi åkte hem. Var ju så fint väder ute så vi ville ju inte sitta inne på ett sjukhus där man inte ens fick ta emot besökare pga smittorisken.

Det var min förlossningsberättelse det. Hoppas att ni gillade den.　
Här håller jag i min dotter för första gången. Efter 289 dagar i magen & efter
22 timmars värkarbete låg hon äntligen här. Lilly Elisabet Röjerås.