Min älskling, vad gör du för dumheter?
Oj vad mitt hjärta var utanpå kroppen idag. Fy, vill bara gråta när jag tänker på vad min lilla Lilly gjorde idag. Det är sånt som gör att man verkligen förstår hur mycket man måste ta vara på tiden.
Klockan var runt 14 tiden ochjag satt och gav Léone hennes dagliga fruktpure (mellis) när jag frågar pappa helt tvärt var Lilly är. Han går ut och ropar på henne men hon svarar inte så han ropar och kollar med min lillebror om hon är vid honom och meckar. Nej var svaret där med. Så han går och kolalr om hon är inne någonstans men nej, inte det heller. Så då känner jag på mig att något är fel. Ni vet, en mammas känsla. Så jag går ut och ropar på henne och hör lite svagt att hon svarar ja. Ropar igen och frågar var hon är. Får till svar att hon är och gungar men detta kommer ifrån baksidan och gungan står på framsidan och då får jag panik. Jag springer mot baksidan då jag tror att hon gått genom skogen mot våra sommargrannars gunga men när jag kommer en bit ser jag vad hon är och frå då verkligen panik. HON ÄR NÄSTAN UPPE PÅ TAKET! Hon har alltså tagit sig upp på sotarstegen som sitter nästa 1 meter ifrån marken och klätrar upp till 5½-6 meter höjd. Jag som är så sjukt höjdrädd far upp som en raket mot Lilly och hugger tag mot henne fr att sedan hålla henne krampaktigt medans jag klättrar ner med en hand, barfota på en metallstege.
När vi kommer ner håller jag henne jättehårt och förstår på en gång vad som hade kunnat hända om hon hade ramlat ner. Fy! Hemska tanke! Ingen Lilly i vårat liv! Magen vänder sig och jag håller nästan på att spy av rädsla av att hon hade kunnat gjort sig illa eller värre, dött! Springer in med henne till köket där mina föräldrar sitter och då brister allt. Jag berättar vad som hänt och man ser paniken i deras ögon. Pappa springer ut på engång och sätter frast en plastskiva där hon hade gått upp. Så nu kommer hon inte komma upp igen iaf.
Sen dess har kroppen verkligen varit i sparläge. Tankarna far runt och jag kollar till mina älsklingar hela tiden. Mina stora kärlekar. Vad skulle jag göra utan er?
Klockan var runt 14 tiden ochjag satt och gav Léone hennes dagliga fruktpure (mellis) när jag frågar pappa helt tvärt var Lilly är. Han går ut och ropar på henne men hon svarar inte så han ropar och kollar med min lillebror om hon är vid honom och meckar. Nej var svaret där med. Så han går och kolalr om hon är inne någonstans men nej, inte det heller. Så då känner jag på mig att något är fel. Ni vet, en mammas känsla. Så jag går ut och ropar på henne och hör lite svagt att hon svarar ja. Ropar igen och frågar var hon är. Får till svar att hon är och gungar men detta kommer ifrån baksidan och gungan står på framsidan och då får jag panik. Jag springer mot baksidan då jag tror att hon gått genom skogen mot våra sommargrannars gunga men när jag kommer en bit ser jag vad hon är och frå då verkligen panik. HON ÄR NÄSTAN UPPE PÅ TAKET! Hon har alltså tagit sig upp på sotarstegen som sitter nästa 1 meter ifrån marken och klätrar upp till 5½-6 meter höjd. Jag som är så sjukt höjdrädd far upp som en raket mot Lilly och hugger tag mot henne fr att sedan hålla henne krampaktigt medans jag klättrar ner med en hand, barfota på en metallstege.
När vi kommer ner håller jag henne jättehårt och förstår på en gång vad som hade kunnat hända om hon hade ramlat ner. Fy! Hemska tanke! Ingen Lilly i vårat liv! Magen vänder sig och jag håller nästan på att spy av rädsla av att hon hade kunnat gjort sig illa eller värre, dött! Springer in med henne till köket där mina föräldrar sitter och då brister allt. Jag berättar vad som hänt och man ser paniken i deras ögon. Pappa springer ut på engång och sätter frast en plastskiva där hon hade gått upp. Så nu kommer hon inte komma upp igen iaf.
Sen dess har kroppen verkligen varit i sparläge. Tankarna far runt och jag kollar till mina älsklingar hela tiden. Mina stora kärlekar. Vad skulle jag göra utan er?
Kommentarer
Postat av: Hanna - Mode, smyckesstillverkande och min vardag
Fy så otäckt!
Postat av: malin
hej hej. men ush vad hemskt. jag förstår att man blir livrädd, det var tur att det gick bra ändå. hoppas det är bra med er annars. kram malin
Trackback
